"Nya Vänsterpartiet – partiet som vågar förnyelse av såväl organisation som innehåll! Partiet som väcker aha-upplevelser, som får folk att hicka till när man läser morgontidningen… Det är ingen katastrof med en partiledare men två kommer definitivt att väcka dubbelt så mycket känslor och reaktioner."
Carin Högstedt (V) tycker att det är nödvändigt med två partiledare. Hon tror att det är vad som krävs för att partiet ska ta sig upp på högre höjder när det gäller medborgarnas förtroende. Hon anser också att en förnyelse kommer att göra susen när man ska tampas med "De Nya Moderaterna". Jag är inte så säker på att det skulle få de effekter som hon hoppas på. Det är ju de facto inte första gången ett parti har två partiledare samtidigt. Såvitt jag kommer ihåg så har Miljöpartiet haft det i ett antal år och jag är inte säker på att det var just konstellationen i sig som fick Mp att gå hem hos väljarna utan mera då politiken, vilket väl också är det som borde vara avgörande. De senaste språkrören var väl, enligt min mening, inte heller särskilt jämspelta utan där verkade det nog mest vara den manhaftiga Maria Wetterstrand som höll i tyglarna och Peter Eriksson som mera antog rollen som "bisittare".
Carin Högstedt säger vidare:
"Varför delat ledarskap? Här är några argument: Det är en utsatt position och ett hårt arbete att vara partiledare. Två kan hinna mer, kan täcka fler områden och framför allt nå fler och lyssna på fler medborgare och medlemmar ute i landet. En kvinna och en man – inbjuder till fler att identifiera sig med någon av de båda".
Ujamej! Vad säger genuspedagogerna om detta och varför måste den, eller de, som ska "täcka fler områden"nödvändigtvis vara partiledare?
svt/debatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar