Blir det ett nytt försök med en kvinna nu?

Så har det då rykt ytterligare en partiledare. Visst har han väl sig själv att skylla men kompisarna runt honom vet jag inte om jag skulle lita på. Var det ingen av dem som kunde ha lett honom in på "den rätta vägen" eller är han alldeles för självgod för att lyssna?

Carin Jämtin t.ex., är en människa som ger mig riktiga obehagskänslor och jag skulle då inte lägga mitt liv i hennes händer. Jag vet inte riktigt vad det är som får mig att tro att hon inte skulle tacka nej till partiledarposten och jag har svårt att släppa tanken på att hon kan ha varit väldigt duktig på att "hjälpa" Juholt åt ett håll som kanske inte var så gynnsamt för hans del. Den som lever får se och jag skulle inte alls bli förvånad om vi får en kvinnlig socialdemokratisk partiledare, om det nu är möjligt att flytta henne från posten hon har. Nu kanske jag är orättvis mot Carin Jämtin men man rå´r ju inte över sina känslor.

De manliga aspiranter som visat sitt intresse höll ju inte måttet i tidigare val så vad ska man tro om dem när Juholt var den som bedömdes vara den bäste?

Förändring för förändringens skull?

"Nya Vänsterpartiet – partiet som vågar förnyelse av såväl organisation som innehåll! Partiet som väcker aha-upplevelser, som får folk att hicka till när man läser morgontidningen… Det är ingen katastrof med en partiledare men två kommer definitivt att väcka dubbelt så mycket känslor och reaktioner."

Carin Högstedt (V) tycker att det är nödvändigt med två partiledare. Hon tror att det är vad som krävs för att partiet ska ta sig upp på högre höjder när det gäller medborgarnas förtroende. Hon anser också att en förnyelse kommer att göra susen när man ska tampas med "De Nya Moderaterna". Jag är inte så säker på att det skulle få de effekter som hon hoppas på. Det är ju de facto inte första gången ett parti har två partiledare samtidigt. Såvitt jag kommer ihåg så har Miljöpartiet haft det i ett antal år och jag är inte säker på att det var just konstellationen i sig som fick Mp att gå hem hos väljarna utan mera då politiken, vilket väl också är det som borde vara avgörande. De senaste språkrören var väl, enligt min mening, inte heller särskilt jämspelta utan där verkade det nog mest vara den manhaftiga Maria Wetterstrand som höll i tyglarna och Peter Eriksson som mera antog rollen som "bisittare".

Carin Högstedt säger vidare:

"Varför delat ledarskap? Här är några argument: Det är en utsatt position och ett hårt arbete att vara partiledare. Två kan hinna mer, kan täcka fler områden och framför allt nå fler och lyssna på fler medborgare och medlemmar ute i landet. En kvinna och en man – inbjuder till fler att identifiera sig med någon av de båda".
Ujamej! Vad säger genuspedagogerna om detta och varför måste den, eller de, som ska "täcka fler områden"nödvändigtvis vara partiledare?
svt/debatt